Dras till experimenterande litteratur och författare som skaver

I februari 2016 utkom den första boken om nordisk prosaexpressionism; Modernisternas prosa & expressionismen. Boken utgår från sju författarskap: Anna Lenah Elgström, Pär Lagerkvist, Emil Bønnelycke, Tom Kristensen, Hagar Olsson, Elmer Diktonius och Sigurd Hoel.

Har du någon personlig favorit bland dessa författare?

– Alla sju har skrivit åtminstone ett verk som jag har njutit både som lustläsare och uttolkare. Alla har också drag som skaver eller irriterar, men det gör dem ju i regel också mer intressanta som forskningsobjekt. Måste jag välja bara en blir det nog Hagar Olsson. Hon har på en gång patos, ironi och konstnärlig kraft. Hennes texter är aldrig perfekta eller eleganta, de brottas med idéerna, formen och materialet. Hennes ständiga längtan efter en bättre värld känns både främmande och lockande.

Vad forskar du om nu?

– Just nu deltar jag i ett större projekt med fyra kollegor på institutionen. Vi undersöker den internationella receptionen av svenska kvinnliga författare under 1800-talet. Det placerar in sig i den utveckling som vi har sett på senare år mot transnationella perspektiv på litteraturhistorien, och vi kommer även att pröva och kritiskt utvärdera vissa nya digitala metoder.

– Vi fokuserar på kvinnorna dels för att det var de kvinnliga romanförfattarna som var Sveriges första internationella bestsellers, dels för att deras författarkarriärer på ett extra tydligt sätt lyfter fram hur villkoren för att nå läsare och intresserade utanför nationens gränser ändrade sig under 1800-talet och fram mot utbrottet av första världskriget.

– I min del undersöker jag den romantiska poeten Julia Nyberg (Euphrosyne), som knappt alls blev översatt till andra språk men däremot blev omnämnd nästan standardmässigt i utländska översiktsartiklar och verk om nyare svensk litteratur. Vilken roll spelar en sådan reception och vilka projekt ingår den i? Det handlar om kanoniseringsprocesser, reception utan läsning, återbruk av receptionstexter och lyrik som världslitteratur.

Vad betyder det för dig att bli professor?

– Det är ju väldigt roligt som ett erkännande av det arbete jag har gjort. Men framför allt ger det en plattform inte bara för att vidareutveckla mig själv som forskare och lärare, men också för att kunna fortsätta att engagera mig i litteraturvetenskapens utveckling både som universitetsämne och som forskningsgren.

Du disputerade 2003 med en avhandling om C.J.L. Almqvists Törnrosens bok och åren efter det arbetade du som redaktör vid utgivningen av H.C. Andersens samlade verk. Finns det en röd tråd när det kommer till vilka författarskap du intresserat dig för som forskare?

– Jag har inte funderat så mycket på det! Men det verkar som jag dras mot självmedveten och experimenterande litteratur: romantiken och avantgardet. Gärna författare där experimentet samtidigt blir del av en brottning av mer existentiellt slag: Vad är människan, hur bör världen se ut, vilken roll spelar människans fantasi och skönhetssinne – och liknande.

– Det nordiska och att jämföra mellan de nordiska länderna är också ett särskilt intresse. Jag är ursprungligen utbildad i nordisk litteratur vid Köpenhamns Universitet. Men mer och mer är det forskningsfrågan som styr vilka författarskap som kommer i fokus. Det finns så mycket roligt och viktigt man kan göra med litteratur, och det är stimulerande att våga sig in på nya områden.