Forskar om samkönad kärlek i litteraturen
Eva Borgström är professor i litteraturvetenskap. Hon var tidigt med och byggde upp genusvetenskapen på Göteborgs universitet och har även gjort pionjärinsatser inom queerforskningen. Framöver hoppas hon på att få möjlighet att även föra in sitt andra stora intresse i sin forskning: visan och dess formvärld.
Eva Borgström intresserade sig tidigt för genusforskning. Hon var med och byggde upp genusvetenskapen på dåvarande institutionen för genusvetenskap och arbetade på Nationella sekretariatet för genusforskning i tio år. Hon var också tidigt ute med queerforskning i Sverige, där hon gjort pionjärinsatser både som redaktör, seminarieledare och forskare.
Samkönad kärlek i litteraturen
De senaste åren har Eva Borgström undersökt samkönad kärlek som motiv i litteraturen, ett ämne som inte ens de senaste decenniernas genusforskning har vågat närma sig i större utsträckning, menar hon.
– Med tanke på att det är ett så pass vanligt motiv i svensk litteratur är det förvånande att samkönad kärlek som motiv varit i princip outforskat. Det är konstigt i och med att så många stora författare skrivit om det, men det handlar väl helt enkelt om fördomar och fobi, säger Eva Borgström.
Det fleråriga forskningsprojektet om kärlek mellan kvinnor som motiv i den svenska litteraturen mellan 1830 och 1935 avslutades 2016 med boken Berättelser om det förbjudna. Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935.
I samma forskningsprojekt ingick även boken Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur, som släpptes 2008, och antologin Två berättelser om kärlek, från 2006.
Under denna forskningsperiod växte även antologin Den moderna homofobin fram, som kom 2011. Eva Borgström var redaktör och initiativtagare och antologin innehöll texter av författare med erfarenhet från akademin, kyrkan, idrotten och folkrörelserna. Den handlade om olika homofobiska föreställningar och maktmekanismer som lever kvar i vårt samhälle även idag.
Kvinnopar i kvinnorörelsen
Nu arbetar Eva Borgström med antologiprojektet Kvinnopar i kvinnorörelsen, som hon leder tillsammans med historikern Hanna Markusson Winkvist. Det är ett projekt som belyser kärlek och familjebildning mellan kvinnor i rösträttsrörelsen – något som inte gick att tala om offentligt, var förbjudet enligt lag och tabu inom litteraturen, men som däremot tycks ha varit relativt accepterat i kvinnorörelsen.
Ett annat kommande bokprojekt, i samarbete med teologen Lars Gårdfelt, ska handla om kärlek mellan män som motiv i litteraturen.
– Under den här tiden var du tvungen att skriva om det inlindat och det var inte säkert att alla kunde avkoda det, säger Eva Borgström och nämner författare som Hjalmar Bergman och Viktor Rydberg som exempel.
– Hjalmar Bergman berättade gång på gång om äldre kvinnors hopplösa passioner för unga män. Kärleken beskrevs som livsfarlig, som dödsbringande. Som författare fick de spela med de diskurser som fanns i samhället och bygga litterära vävar av det.
Motstånd mot genusforskning
Att ha ett genusvetenskapligt fokus i sin forskning har genom åren inneburit mycket ifrågasättande, men det har blivit lättare tycker Eva Borgström.
– Vi har fått höra allt möjligt, att det bara är politiskt och ideologiskt, mansförtryckande och ovetenskapligt. Jag har faktiskt myntat ett begrepp för det här motståndet mot genusforskning: ”Det oinformerade ointressets strategi”.
Med detta menar Eva Borgström att många som uttryckt kritik inte först har tagit reda på vad det faktiskt handlat om och inte heller varit intresserade av det.
– Det har varit tröttsamt att ibland bli behandlad respektlöst, men förhållandena har tack och lov förändrats. Idag är genusforskning en del av "mainstream". Det är en enorm skillnad överlag idag, när jag började läsa litteraturvetenskap på 1970-talet var det till exempel 96 procent manliga författare som användes på grundkursen.
Vill skriva om visans formvärld
Parallellt med forskningskarriären har visor varit Eva Borgströms stora passion. Hon är verksam som vissångare och visskrivare, har gett ut två CD-skivor och även hållit en kurs i svensk vislyrik. I framtiden kan det mycket väl bli ett ämne hon tar sig an även i forskningen, tror hon.
– Jag umgås med planer på att också skriva något om visans formvärld. Det finns så mycket ogjort som jag gärna skulle forska om, men det går ju inte att hinna med hur många forskningsprojekt som helst.