Stereotypt och missvisande om förhistoria på svenska museer
Svenska arkeologiska museiutställningar skapar normer och cementerar identiteter, sociala grupper, gränsdragningar och hierarkier. Dessutom saknar berättelserna om förhistoriska förlopp på utställningarna ofta komplexitet. Det visar en avhandling i arkeologi.
– Sten-, brons och järnålder framställs som automatiskt följande på varandra i berättelser där bronsåldern till stor del försvinner mellan motpolerna sten- och järnåldern. På samma sätt försvinner det som i berättelserna skulle kunna finnas mellan de skapade motpolerna kvinna och man. Det finns nästan aldrig med problematiseringar av historiska förlopp eller till exempel biologiska kön, sociala genus och olika könsroller i olika samhällsskikt, säger avhandlingens författare Annika Bünz.
Hon har studerat 36 svenska museers arkeologiska utställningar under 2010-2014 med fokus på hur de kommunicerar berättelser.
– Jag vill skapa förståelse för att berättelser i utställningar är komplexa och förmedlar betydelser i många olika lager, som språkliga och visuella arrangemang som betraktaren upplever med sin närvaro och sina rörelser i rummet.
Mannen framstår som normen
Annika Bünz analys visar att människan skildras som tydligt tudelad i kvinna och man där mannen framstår som normen och kvinnan som det avvikande. Redan för 25 år sedan visade forskare på tydliga problem i hur både den arkeologiska forskningen och museernas berättelser framställer människor och samhällen.
– Många av de mönster som påvisades då är de samma som syns i mina resultat. Berättelserna skapar en tydlig normindivid som är man, vuxen, ”överklass-hövding”, ”ljushårig-ljusögd-ljushyad”, heterosexuell, frisk, funktionell och kristen. Den förhistoriska människan framställs visserligen inte som blond och blåögd, men den har inte mörkt hår, bruna ögon och definitivt inte lite mörkare hy. Ibland beskrivs det förhistoriska livet och de forntida människorna utifrån nutida gränsdragningar. Det ger en illusion av att de indelningar som finns idag alltid har funnits, säger Annika Bünz.
En annan viktig slutsats är att de som skapar utställningar i större grad behöver vara medvetna om och aktivt arbeta med alla medier som används i utställningsrummet, så som visuella berättelser, rumslighet, ljud, material och ljussättning.
– En av många tendenser är att betraktaren placeras i olika positioner gentemot berättelsernas karaktärer, i en maktposition gentemot den aristokratiska kvinnan och i en underordnad position gentemot manliga karaktärer som kallas för hövding, säger Annika Bünz.
Hennes resultat, och även den analysmetod hon har utvecklat, kan användas som redskap vid planering och utformning av nya utställningar och berättelser.
– Det är till hjälp för alla som vill undvika att skapa betydelser som inte var avsedda, säger Annika Bünz.
Avhandlingen Upplevelser av förhistorier. Analyser av svenska arkeologiska museiutställningar försvarades 29 maj 2015.
Länk till avhandling: http://hdl.handle.net/2077/38474
Foto: Annika Bünz
Scen i utställningen Fångstfolk på Jamtli museum i Östersund.