Länkstig

Vill bevara minnen som inte är materiella

Publicerad

Astrid von Rosen är docent i konst- och bildvetenskap. Hennes tvärvetenskapliga forskningsprojekt har ofta kretsat kring scenografi och dans och hon har bidragit till ett helt nytt och innovativt sätt att tänka kring arkivering och bevarande av minnen.

Astrid von RosenAstrid von Rosens avhandling 2010, Knut Ströms scenografi och bildvärld. Visualisering i tid och rum, handlade om scenografi för teatern, vilket både är ett fält inom den svenska konstvetenskapliga traditionen och ett teater- och tvärvetenskapligt fält.

– Avhandlingen fokuserade på en av landets mest innovativa och intressanta scenografer, Knut Ström, som var verksam i Göteborg från 1919 till 1960. Mitt syfte var att bidra med en bättre förståelse för scenografikonstens kvalificerade kroppsliga, visuella och rumsliga dimensioner utifrån tanken att scenografin är en vital och expressiv aktör i föreställningen, säger Astrid von Rosen.

– Genom grundforskning i både tyska och svenska arkiv kunde jag skapa en både fyllig och socialt förankrad bild Ströms scenografi.

Scenografi hamnar ofta i skymundan inom både akademin och scenkonsten, menar Astrid von Rosen.

– Med min avhandling ville jag lägga en grund för mer forskning om en konstform och praktik som påverkar människor och påverkas av människor på kraftfulla, subtila och ibland väldigt roliga sätt. Under avhandlingsarbetet blev jag väldigt intresserad av metodutveckling i relation till visuella och andra arkiv, och det intresset har hållit i sig.

Tvärvetenskaplig forskning

Hennes intresse för scenografi- och dansarkiv ledde 2013 till att hon blev en av forskarna i det historiografiskt upplagda och tvärvetenskapliga VR-projektet Turning Points and Continuity: the Changing Roles of Performance in Society 1880-1925.

– Jag är en av sju medverkande forskare, och i år ska vi knyta samman trådarna och avsluta projektet. Min delstudie kretsar kring den ryska dansaren Anna Robenne i syfte att låta visuellt och kroppsligt inriktad arkivforskning utmana en historiografi som betonat manliga regissörer, dramatexter och kanoniserade uppsättningar.

Ett annat forskningsprojektet, Dream-Playing Across Borders: Accessing the Non-texts of Strindberg’s A Dream Play in Düsseldorf 1915-18 and beyond, påbörjades också 2013. Det var ett av projekten som fick fakultetsfinansiering genom RED10-utlysningen (Research evaluation for development of research 2010).

– För mig gav detta en fantastisk möjlighet att få utveckla tvärvetenskaplig forskning om multisensoriska arkiv, något som idag visat sig vara en central utmaning inom digitalisering och arkivhantering. I Dream-Playing tog jag med mig fem andra forskare för att placera Ströms arbete inom internationell tvärvetenskaplig Strindberg- och scenkonstforskning. Vi lät analyser av visuella kulturer, multimedia, och dito arkivmaterial utmana traditionella textbetonade analyser av dramatik, liksom ett biografiskt fokus på kanoniserade dramatiker.

Projektet om Strindbergs Ett drömspel avslutades med en antologi som gavs ut 2016.

– Med detta lades grunden för fortsättningen. Bland annat arbetar min kollega Viveka Kjellmer och jag på en antologi om scenografi och konstvetenskap för att brittiskt förlag.

Innovativ syn på arkivering

Just nu arbetar Astrid von Rosen även med ett projekt om Dansarkiv och digital delaktighet som Vinnova finansierar. Projektet vill möjliggöra och vidareutveckla arkivering av Göteborgs utominstitutionella danskulturer.

– Det handlar om att finna teoretiska utgångspunkter och former för att ta till vara en mångfald av uttryck som hittills varit marginellt representerade på museer, säger hon.

Projektet är upplagt som ett utbyte mellan akademin, Göteborgs stadsmuseum och det utominstitutionella kulturlivet. De som är inblandade har olika roller och olika kompetenser som kompletterar varandra.

– Projektets utmaning handlar om hur man kan tänka innovativt kring arkivering och bevarande av minnen som inte är materiella i vår digitala tid. Man kan förstå dansares kroppar som arkiv. I kropparna finns lagrat träning, framträdanden, förbindelser till platser, minnen, och strukturer, fantasier och drömmar. Det är ett relativt småskaligt projekt, men jag ser en stor potential i hur dansarkivet och arbetet med dansgemenskaperna kan erbjuda ett slags modeller för hur stegvis förändring som inbegriper kroppar, olikheter och drömmar kan gå till.