Bilden av den ideala doktoranden har förändrats genom åren
Från att ha varit en ”forskarbegåvning”, utsedd av professorn, har doktoranden i den svenska forskarutbildningen blivit en alltmer mångfacetterad gestalt som ska ges optimala förutsättningar för att fullborda en forskarutbildning. Det visar en ny avhandling om det statliga utredningsväsendets syn på doktoranden och forskaren i efterkrigstidens Sverige.
– Varje år avsätter samhället betydande belopp till forskning och utveckling. Vilken typ av doktorand och forskare som ska genomföra dessa forskningssatsningar är därför högst relevant för kunskapssamhällets kompetensförsörjning, säger Erik Joelsson, doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet.
Erik Joelsson har undersökt vilken bild av doktoranden och forskaren som det statliga utredningsväsendet har tecknat mellan åren 1945 och 2004. I avhandlingen tillämpar han begreppet ”persona”, tidigare främst använt inom genren forskarbiografi, på en annan typ av material: Statens offentliga utredningar (SOU).
Olika idealtyper trädde fram
Återkommande teman i SOU om svensk forskarutbildning är rekrytering, studieeffektivitet, studiefinansiering, handledning, forskningssamverkan, samt forskarexamens meritvärde inom olika samhällssektorer. Genom dessa aspekter har olika idealtyper (personae) av doktorander framträtt genom åren.
Bildningspersona, forskarpersona och innovatörspersona är olika doktorandideal som passerat revy i utredningar om svensk forskarutbildning.
– Under 1970-talet skulle doktoranden, genom de utbildningspolitiska principerna om breddad rekrytering och återkommande utbildning, gärna vara en något äldre person med yrkeserfarenhet. Decenniet senare kan man se en motreaktion då mer av elitsatsningar och traditionellt akademiska kärnvärden som bildning åter kom på modet. Efter millennieskiftet är det internationalisering, excellens och innovationsförmåga som står i fokus, säger Erik Joelsson.
Skilda uppfattningar om vad kompetensen betytt
Olika intressenter, som till exempel universitetsvärlden, skolan och näringslivet, har haft skilda uppfattningar om forskarexamens meritvärde och vad de forskarutbildades kompetens har betytt för respektive sektor.
– Medan en doktorsexamen signalerat ett tydligt meritvärde inom högskolevärlden, har de disputerade inom näringslivet ofta setts som mindre anställningsbara, ålderstigna och svåranpassade, säger Erik Joelsson.
Avhandlingen Från utvald till utbildad – Persona i utredningar om svensk forskarutbildning 1945-2004 försvarades vid en disputation den 24 mars 2017.
Kontakt:
Erik Joelsson, doktorand vid Göteborgs universitet, telefon: 0736-375 112, e-post: erik.joelsson@gu.se
Foto: Monica Havström