Bob Dylans lyrik, musik och låttitlar i fokus för seminarium

–

Är du glad nu? var den fråga Lars Lilliestam fick i ett sms från sin fru när Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, just meddelat att Bob Dylan fått 2016 års Nobelpris i litteratur.

– Han har varit på tal ända sedan 1990-talet så visst kändes det bra. Men ska man ge en sådan som Bob Dylan Nobelpris?

Är han exempelvis en tillräckligt bra poet?

Kanske inte som bokpoet men som sångpoet, menade Eva Borgström, professor i litteraturvetenskap.

– Man måste ta hänsyn till genre när man undersöker om något är bra. Att kritisera en sånglyriker för att texten inte gör sig i bokform är som att anmärka på en dramatiker för att hen inte skriver romaner. En dikt som ska sjungas är upphängd på en tidsaxel där refränger och upprepningar nästan är nödvändiga för att lyssnaren ska hänga med. En text som ska läsas går det däremot att hoppa fram och tillbaka i, där blir upprepningar bara tråkiga.

Mer än orden får betydelse

Sånglyrik får heller inte vara för explicit. Lite utrymme för tolkning måste lämnas till dem som ska framföra texten, menade Eva Borgström.

– Rösten är exempelvis ett känsligt instrument för att uttrycka, glädje, sorg, ironi eller passion. Men också hela kroppen är central i ett muntligt sammanhang: sångaren har ett kön, en ålder, en etnisk och klassmässig tillhörighet, kanske talar hen dialekt. Allt detta bidrar till upplevelsen.

Bob Dylan själv då, hur använder han sin röst, kropp och allmänna framtoning när han uppträder på sin evighetslånga turné? Bland annat sjunger han ofta fel, påpekade Eva Borgström.

– Det är som om han spelar mot publiken; den låt de har i huvudet och vill sjunga med i stämmer inte med den sång Dylan framför, som alltid är någon annan än den man tror.

Många bottnar

All viktig konst är en gåta, påpekade Lars Lilliestam.

– I exempelvis Desolation row, som börjar med raden "They're selling postcards of the hanging", är Dylan både ironisk, skämtsam, absurd och djupt seriös. Låten har många bottnar att grubbla över, men det är viktigt att gåtan inte blir löst, för då är den genast död.

Ett annat mysterium är hur Bob Dylan alls kan skapa musik.

– Han glider på tonerna med en nasal, spänd röst och måste spela på gehör eftersom han inte kan läsa noter. Ändå blir den särpräglade rösten, tillsammans med kompet, något alldeles speciellt, man känner att han är en människa som har något viktigt att berätta.

Underliga låttitlar

Titlarna på låtarna är ofta lekfulla.

– Eller vad sägs om Phantom engineer number cloudy eller varför inte Bending down on my stomach looking west?

Är Bob Dylan traditionalist eller avantgardist? Både och, menade Lars Lilliestam.

– Men framför allt är han ett levande lexikon. Han kan folkmusiken, bluesen och rocklåtarna, har respekt för traditionen men gör på sitt eget sätt. Hans musikskapande innebär ofta ett kollektivt arbete tillsammans med bandet, där det enda viktiga är resultatet. Som Bob Dylan själv säger:”It doesn’t matter where the song comes from, it just matters where it takes you.”

Text: Eva Lundgren
Foto: Johan Wingborg

Reportaget är hämtat från GU-Journalen nr 5 2107