Lärdomar över vetenskapsgränser
Vad gör egentligen en historiker? Och vad innebär mer exakt en randomiserad kontrollstudie? – För oss var det viktigt att ställa just så grundläggande frågor för att kunna samarbeta, berättar Ulrika Lagerlöf Nilsson och Theresa Westgård som samverkat kring ett projekt inom AgeCap.
Vilken betydelse har de enskilda livshistorierna för hur äldre, sköra patienter upplever vården? Det var utgångspunkten för ett samarbetsprojekt mellan Ulrika Lagerlöf Nilsson, docent i kyrkohistoria och doktor i historia, och Theresa Westgård, doktorand i medicinsk vetenskap. Bland annat har de intervjuat tio äldre patienter en månad efter utskrivning från en sjukhusvistelse.
– Samarbetet har varit jättespännande men också inneburit flera utmaningar, förklarar Ulrika Lagerlöf Nilsson. Bland annat har vi haft dubbla roller; jag är handledare och Theresa doktorand, samtidigt som vi också är kollegor som lär av varandra.
Områden som skiljer sig åt
Historia och medicin är forskningsområden som skiljer sig åt på många olika sätt. Vilka källor bör man exempelvis använda?
– När Ulrika ville ha med en hänvisning till hälso- och sjukvårdslagen från 1983, blev jag först alldeles häpen, berättar Theresa Westgård. Jag är ju van att leta efter de senaste resultaten i PubMed.
Metod är en annan skillnad; inom naturvetenskap och medicin bestäms den redan i början av projektet och styr sedan hela studien.
– Inom historisk forskning måste man istället testa sig fram, berättar Ulrika Lagerlöf Nilsson. Om jag exempelvis vill undersöka en viss period genom att studera kyrkoböcker på en ort, kan det mycket väl hända att flera decenniers anteckningar brunnit upp – och då får jag förstås ändra metod.
Svårt hitta publikationskanal
En annan svårighet har varit att hitta publikationskanal.
– Min medicinska handledare förklarade att vår artikel är alldeles för lång, berättar Theresa Westgård. Men vi har ju intervjuat tio personer om deras liv, det går inte att sammanfatta i ett par sidor. Nu tror vi dock att vi hittat en passande tidskrift.
Trots en del motigheter tycker båda forskarna att allt extrajobb varit värt besväret.
– Jag tror att det är viktigt att vi båda varit uppriktigt intresserade av att lära av varandra, menar Theresa Westgård. Det första jag gjorde som doktorand var exempelvis att ta en kurs i medicinhistoria där jag bland annat fick veta hur det gick till när kirurgerna på 1850-talet lärde sig tvätta händerna.
– Den artikel vi skrivit tillsammans har vi vridit och vänt på, så nu är det omöjligt att veta vem som gjort vad, berättar Ulrika Lagerlöf Nilsson. Jag är övertygad om att den inte hade blivit tillnärmelsevis lika bra om vi suttit var för sig och funderat.
Text: Eva Lundgren
Bild: Johanna Hillgren (Ulrika Lagerlöf Nilsson) och Elin Lindström Claessen (Theresa Westgård)
Artikeln publicerades ursprungligen i GU Journalen nr 4 2019 som en av flera artiklar om tvärande forskning