Ord som broar och barriärer
När hörde du senast en forskare formulera en slagkraftig oneliner eller tvärsäkert konstatera att så här ÄR det? Nja, forskare uttrycker sig oftast försiktigt med ibland ett krångligt språk. – Det finns en motsättning mellan det vetenskapliga kravet på att det man säger ska vara väl underbyggt och det mer journalistiska behovet att förenkla. Men de båda förhållningssätten kan ändå ofta mötas, menar Hans Landqvist.
Det är inte konstigt att forskare har speciella sätt att uttrycka sig på, säger Hans Landqvist, universitetslektor i svenska och en av redaktörerna för den kommande andra upplagan av Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien.
– Alla expertgrupper har sitt språk, tänk bara på hantverkare som kan ställa mer eller mindre besvärliga frågor när du vill ha något gjort därhemma. Men det vetenskapliga språket är lite speciellt. Å ena sidan är språket forskarens främsta verktyg för att uttrycka sig så exakt och otvetydigt som det bara går. Å andra sidan handlar forskning om ett tålmodigt sökande efter ny kunskap, vilket leder till att gammal kunskap ibland måste revideras eller helt avfärdas. Därför kan det finnas anledning att vara språkligt försiktig. Eftersom forskare vet att de sällan kan vara tvärsäkra skriver de mer eller mindre ofta något i stil med ”Resultatet kan, i alla fall hittills, inte ge grund för helt säkra slutsatser om möjliga tillämpningar”.
– För den som är ovan blir en sådan formulering förstås ganska svårbegriplig. Språklagens så kallade klarspråksparagraf säger att språket i offentlig verksamhet ”ska vara enkelt, klart och begripligt”, men i alla fall hittills har ingen krävt att den paragrafen ska tillämpas också på forskares vetenskapliga artiklar.
Förenkla utan att förvanska
Bästa kriteriet på att någon verkligen kan sitt ämne är ofta att personen kan berätta om det på ett begripligt sätt för utomstående, menar Hans Landqvist.
– Men självklart kan komplexa sammanhang inte alltid göras hur enkla som helst. Forskaren får ju inte heller förenkla så mycket att resultaten förvanskas. Om forskare har svårt att göra sig förstådda i möten med icke-forskare, kan faktiskt samma sak gälla även för samarbeten mellan forskare.
– Forskare med olika kompetenser kan gå samman för att försöka lösa ett problem och då måste de förstås kommunicera med varandra. I början av året kom en uppmärksammad nyhet om hur inskriften på den världsberömda Rökstenen i Östergötland kan tolkas. Ett forskarlag med experter inom arkeologi, nordiska språk och religionsvetenskap, lett av professor Per Holmberg vid min institution, hävdar att stenens inskrift handlar om rädslan inför en möjlig kommande klimatkatastrof. Som utomstående gissar jag att forskarna i alla fall i början kan ha haft lite svårt att förstå alla nyanser i varandras språkbruk.
Begrepp och missuppfattningar
Det beror på att termer och ord kan fungera som broar mellan människor, men också som barriärer.
– Forskare inom olika fält kan använda samma term, men de kan syfta på helt olika begrepp. Som språkvetare använder jag bland annat termerna egentligt subjekt och formellt subjekt liksom direkt objekt och indirekt objekt. Men jag vet för den skull inte exakt vad rättsvetare menar med rättssubjekt och rättsobjekt. Vi måste använda våra termer med deras exakta begrepp, men vi måste också inse att de kan leda till missuppfattningar. Men det är inte bara exakta begrepp som kan skapa problem utan också mer generella.
– Tidigare talade vi om den viktiga tredje uppgiften för universitet och högskolor. Idag talar vi snarare om den viktiga uppgiften samverkan, men vad menas egentligen med det? Handlar samverkan om populärvetenskap, samarbete med lärare i skolan, företagssamverkan som kan ge lite extra finansiering eller om ytterligare några aktiviteter?
Populära uttryck kan försvinna
Olika ord och flerordsuttryck kan också vara populära under en viss period för att sedan försvinna. Också dessa kan fungera som broar eller barriärer, förklarar Hans Landqvist.
– Just nu verkar exempelvis ta höjd för och göra inspel vara populära: notera gärna hur många gånger de sägs vid nästa möte på arbetsplatsen! Ord hämtade från sportens eller militärens värld är vanliga; det gäller att kämpa, erövra och besegra och att göra strategiska eller taktiska val. Ett annat exempel är yrkestitlar som slutar med ordet strateg, till exempel HR-strateg, IT-strateg och miljöstrateg.
Kan ord vara magiska? Det kanske få människor tror idag, men ändå kan ord användas för att försköna vår verklighet med omskrivningar.
– Enligt den första upplagan av Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) började städare redan 1966 få konkurrens av lokalvårdare och idag finns det de som istället säger hygientekniker. I alla fall i jobbannonser verkar SJ försöka ersätta yrkestiteln vagnstädare med komfortoperatör. Delvis beror de nya beteckningarna på förändrade arbetsuppgifter, men de kan också leda till oklarhet. En ny yrkestitel, som innebär samma arbetsuppgifter och samma lön, kan även skapa motstånd i form av skämt och ironi. Ett exempel är när branschorganisationen Bemanningsföretagen sökte efter en ny benämning på inhyrd personal. Vinnande förslag blev konsult men bland tipsen fanns också flexhjon, låtsasanställd och nyträl.
Laddade ord och uttryck
Kan ord vara farliga? Den föreställningen kanske inte heller finns kvar, åtminstone inte som i bondesamhället, när människorna kunde tala om den gråe eller guldfot för att inte råka kalla på den farliga vargen genom att använda hans riktiga namn. Ändå tvekar vi ibland inför laddade ord och uttryck. Det kan låta bättre att tala om utmaningar än om svårigheter och problem. Och det låter mildare om en arbetsgivare avslutar en anställning än avskedar någon.
– Men sådana omskrivningar kan också leda till negativa reaktioner. Både kalhygge och föryngringsyta är facktermer inom skogsbruket. Men i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) står det att icke-experter kan tycka att föryngringsyta är en förskönande omskrivning för kalhygge.
Långsam process
Jämfört med många andra språkanvändare har forskare en fördel genom att de ofta har stora möjligheter att reflektera över sina ord, särskilt sina skrivna texter, förklarar Hans Landqvist.
– Forskaren berättar om sina resultat på en konferens, diskuterar därefter med kollegor, skriver en artikel som någon kommenterar, varefter forskaren bearbetar sin text. Den skickas sedan till en tidskrift där den också granskas och kommenteras, vilket leder till nya justeringar. Det är en långsam process som skiljer sig ganska mycket från hur det går till att exempelvis skriva en tidningstext eller delta i ett vanligt samtal runt fikabordet på jobbet. Den stora utmaningen med forskningskommunikation, för såväl forskare som för kommunikatörer och journalister, är att hitta en balans. Det gäller att få fram att mycket visserligen är osäkert men att ändå förklara på ett så begripligt sätt som det bara går.
– Det borde ses som en viktig merit att nå ut i exempelvis populärvetenskapliga sammanhang. Detta är ju dessutom ofta den enda redovisning skattebetalarna får av vad forskarna gör. För det finns ett väldigt sug efter kunskap. Populärvetenskapliga tidskrifter och andra kanaler fungerar som betydelsefulla motvikter till bland annat fake news och kvällstidningsrubriker av typen ”Forskare slår larm!”.
Text: Eva Lundgren
Foto: Johan Wingborg
Texten publicerades ursprungligen i GU Journalen nr 1, mars 2020.