Betydelsen hos sammansatta ord är inte självklar

En sammansättnings betydelse är inte given utifrån de ingående ordleden, och inlärningen av sammansättningar – liksom språkinlärning i stort – tar lång tid och kräver riklig repetition. Innan betydelsen uppfattas som självklar behöver man höra ett ord eller språkligt mönster många gånger.

I sin avhandling undersöker Lisa Loenheim hur enspråkiga gymnasieelever med svenska som modersmål och flerspråkiga gymnasieelever med svenska som andraspråk (det vill säga med en senare start för svenskan) tolkar sammansättningar av olika slag.

– Jag undersöker tolkningen av frekventa sammansättningar, till exempel iskall, mindre frekventa som solvarm, samt nybildade eller påhittade sammansättningar, exempelvis zebralejon, säger Lisa Loenheim.

Enklare med sammansättningar som hanteras som helheter

Resultatet visar att eleverna är mer överens om betydelsen hos frekventa sammansättningar – som hanteras som helheter – än ovanliga sammansättningar, där betydelsen i högre grad ”pusslas” fram. Men även påhittade sammansättningar tolkas relativt samstämmigt om de följer ett etablerat mönster.

– Zebralejon tolkas exempelvis i stor utsträckning jämförande, som ’ett randigt lejon’, trots att det rör sig om en nybildning.

Resultatet förklaras med att jämförelse är ett etablerat och frekvent använt mönster i språket och en grundläggande princip för förståelse. Samma princip förklarar varför de flerspråkiga eleverna i stor utsträckning tolkar den mindre frekventa sammansättningen solvarm jämförande, ’varm som solen’. När sammansättningen som helhet inte är bekant analyseras den utifrån sina delar. I det här fallet följer de flerspråkiga informanterna ett frekvent, jämförande mönster som dessutom är bekant från en liknande, vanlig sammansättning, nämligen iskall ’kall som is’.

– Elever med svenska som modersmål är på grund av mer omfattande svenskspråkig input i högre grad bekanta med sammansättningen solvarm som en helhet. De har hört ordet fler gånger och känner därför till att den etablerade betydelsen är ’varm av solen’, det vill säga ett orsaksförhållande.

Exemplet visar att betydelsen hos en sammansättning i många fall inte kan räknas ut utifrån de ingående orden utan kräver att sammansättningen som helhet är bekant, det vill säga att den är befäst som en enhet i det mentala lexikonet. Sådan befästning kan ta lång tid och kräver upprepade möten med ordet.

Svårare med adjektiviska led

Enligt ordbildningslärorna är det, med vissa undantag, det sista ledet i en sammansättning som anger huvudbetydelsen (en barnvagn är exempelvis en sorts vagn). Men i sin avhandling visar Lisa Loenheim att saken inte är fullt så enkel om man studerar språkbruket. Regeln om huvudledet sist får stort genomslag vid substantiviska sammansättningar, särskilt i tolkningarna från de som har svenska som modersmål. Men vid sammansättningar med två adjektiviska led förefaller regeln satt ur spel.

– En stor del av eleverna tolkade gulgrön som huvudsakligen gul med en grön nyans, det vill säga det första ledet i sammansättningen antas uppbära huvudbetydelsen, i strid med gängse språkregler. Anmärkningsvärt nog gällde detta särskilt de som har svenska som modersmål. De flerspråkiga var mer benägna att göra en kopulativ tolkning där båda leden är likvärdiga – gulgrön är ’gul och grön’. De följer alltså ett mönster som är etablerat för kontrasterande adjektiviska sammansättningar som svartvit och sötsur.

Loenheim drar slutsatsen att regeln om huvudledet sist är etablerad vid substantiviska sammansättningar men inte vid sammansättningar med två adjektiviska led.

Avhandlingen Att tolka det sammansatta. Befästning och mönster i första- och andraspråkstalares tolkning av sammansättningar försvarades vid en disputation den 9 februari 2019.

Länk till avhandlingen

Kontakt:
Lisa Loenheim, tel: 0702-152168, e-post: lisa.loenheim@svenska.gu.se
 

Foto: Magnus Loenheim