Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Normer och variationer i begravningsriter på vikingatiden

Nyhet: 2020-06-15

Hur förhöll man sig till döden och att dö i viktingatidens Storbritannien, Irland och Island? Genom att studera ovala spännbucklor i gravar från den tiden undersöks i en avhandling hur gravgods användes både i livet och i döden, samt hur själva begravningsriterna genomfördes.

Frida Espolin NorsteinGravar med gravgods från vikingatidens Storbitannien, Irland och Island definieras ofta som vikingagravar och används för att diskutera datering, utbredning och omfattning av skandinavisk bosättning och hednisk kulturutövelse. Gravarna i sig anses ofta som intressanta i egenskap av att vara hedniska skandinaviska gravar, medan de faktiska praktikerna som utfördes fått mindre uppmärksamhet. I Frida Espolin Norsteins avhandling i arkeologi fokuseras det på en specifik grupp av dessa gravar; de som innehåller ovala spännbucklor.

Gravarna som innehåller ovala spännbucklor har ofta uppfattats knutna till en specifik och homogen grupp av människor: (hedniska) skandinaviska kvinnor med relativt hög status.

– Den tolkningen är delvis ett resultat av hur materialet har behandlats, nämligen som statiska enheter med mer eller mindre bestämda betydelser. I motsättning till mycket av den tidigare forskningen, som i huvudsak fokuserar på gravgods, undersöker jag inte bara vad som finns i graven utan också vad det arkeologiska materialet kan säga om hur begravningsritualerna såg ut. Hur behandlades den döda? Hur var graven byggd? Hur användes gravgodset och hur placerades graven i landskapet? Vad var synligt för deltagarna vid begravningen och vad skyldes, säger Frida Espolin Norstein.

Klädd som i livet

Genom att studera de här faktorerna visar hon att det fanns både normer och variationer i hur en begravning såg ut. Den överväldigande majoriteten av enkelgravar och det faktum att den döda generellt sett verkar ha varit klädd som i livet och klart synlig för deltagarna tyder på ett fokus på den döda som en individ i graven. Närheten och den täta förbindelsen mellan gravarna och bosättningarna tyder även på att interaktion med de döda fortsatte att vara viktigt efter döden.

– Andra faktorer verkar mindre likartade. Det är särskilt tydligt när det gäller variationerna i användandet av gravgods. Både vad gäller vilken typ av föremål som användes och också när det kommer till hur föremål av samma typ användes. Det är till exempel stora skillnader mellan ett spänne som användes som en del av den dödas klädedräkt och ofta troligtvis skymdes av andra plagg som den döda hade på sig, jämfört med ett spänne som placerades i graven efter den döda och därmed var synligt för begravningsdeltagarna i mycket högre grad.

Tolkningarna som baserar sig på att föremålen i graven har definitiva och likartade betydelser tar ingen hänsyn till variationerna i hur dessa föremål faktiskt användes, menar Frida Espolin Norstein.

– Den här studien tyder på att tolkningar som går ut på att smycken, och speciellt skålspännen, är synonymt med kvinnogravar och att vapen är synonymt med mansgravar eller krigsgravar är för enkla och inte alltid heltäckande.

För mycket fokus på hedniskhet

De betydande skillnaderna i hur föremål användes och begravningspraktiker utfördes tyder starkt på att det fanns distinktioner i både avsikter och effekter av begravningsritualerna. Även om gravar med ovala spännbucklor ibland kan betraktas som informativa vad gäller de dödas identiteter och sociala tillhörighet, beror detta på fler faktorer än enbart förekomsten av – eller avsaknaden av – specifika föremål.

– Studier av gravar med ovala spännbucklor i synnerhet, och vikingagravar i allmänhet, har fokuserat för mycket på gravarnas antagna hedniskhet och skandinaviskhet. Forskning av detta slag riskerar att reducera alla komponenter av vikingagravar till frågor om identitet, och lämnar därmed mindre utrymme för att förstå begravningsriterna som svar på en enskild individs död.

Genom att istället decentralisera gravgodsens betydelse både som etnisk och religiös markör och som gemensam nämnare för ritualer, ges en möjlighet att utforska både grupp- och fallspecifika förhållningssätt till död och att dö i vikingatidens Storbritannien, Irland och Island.

Avhandlingen Processing death: Oval broaches and Viking graves in Britain, Ireland, and Iceland försvarades vid en disputation den 12 juni.

Länk till avhandlingen: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/64094

Kontakt:
Frida Espolin Norstein, tel: 0702-362 327, e-post: frida.espolin.norstein@gu.se

AV:

Sidansvarig: |Sidan uppdaterades: 2015-08-17
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?

Denna text är utskriven från följande webbsida:
http://hum.gu.se/aktuellt/Nyheter/fulltext//normer-och-variationer-i-begravningsriter-pa-vikingatiden.cid1688880
Utskriftsdatum: 2020-07-13