Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Kontaktformulär








 


OBS! Vill du ha svar, ange e-post eller telefonnummer!




Udda språkdrag i svenskan härstammar från språkkontakt med dåtidens tyska

Nyhet: 2020-01-23

Har eller inte har, det är frågan. I en ny språkvetenskaplig avhandling vid Göteborgs universitet undersöks när verbet har och hade i bisatser började vara möjligt att utelämna. Och det ges en förklaring till spridningen av utelämnandet: Den omfattande språkkontakten med dåtidens högtyska.

Ett av de mer udda språkdragen i det svenska språket är att vi kan utelämna verbet har och hade i bisatser – det finns nästan inga andra språk där detta är möjligt. I huvudsatser måste hjälpverbet finnas med, som i hon har skrivit en bok. I bisatser däremot kan det utelämnas, som i hon berättade att hon skrivit en bok utan att betydelsen påverkas.

Vad som ligger bakom svenskans hjälpverbsutelämning har diskuterats flitigt i den tidigare forskningen. Teorierna kan delas in i två huvudfåror: dels har man åberopat den tyska språkkontakten, dels har olika inhemska faktorer föreslagits.

Omfattande språkkontakt med tyska

Utelämning av har och hade spreds i svenskan i slutet av 1600-talet och i Linnéa Bäckströms avhandling förklaras att den utvecklingen orsakades av den omfattande språkkontakten med dåtidens högtyska.

– Mina resultat pekar mot att det är den svensk-tyska språkkontakten som orsakat uppkomsten. I högtyskan var det vid tiden mycket vanligt att utelämna de temporala hjälpverben haben och sein i formella, skriftspråkliga genrer, säger Linnéa Bäckström.

Hon redogör för den språkkontaktbetingade förändringen med hjälp av en lingvistisk förklaringsmodell, vilket har saknats i den tidigare forskningen. Med modellen kan man följa den svenska utvecklingen, i relation till högtyskans språkbruk.

Förändringen kom senare

Förutom utelämning av har och hade i svenskan kan också formen ha utelämnas i flera konstruktioner. Det vanligaste sättet är att utelämna ha efter andra hjälpverb, som i hon skulle skrivit boken eller hon borde skrivit boken.

– Man har länge antagit att denna variant förekommit ända sedan fornsvensk tid. Men jag visar att detta uttryckssätt snarare utvecklades först vid sekelskiftet 1600/1700, i analogi med den just uppkomna utelämningen av formerna har och hade. Att utelämningen av formen ha inte alls varit vanlig så lång tid som man tidigare trott var det mest oväntade resultatet, säger Linnéa Bäckström.

I avhandlingen föreslås också att det nya hjälpverbslösa konstruktionssättet bidrog till utvecklingen av svenskans supinumform, t.ex. skrivit, som skiljer sig från perfekt particip, t.ex. skriven/skrivet.

Sammantaget presenteras en grammatisk förändring i svenskan som består av tre skeden: Först sprids utelämning av har och hade under sent 1600-tal, efter högtyska förebilder. Därefter blir det vanligt att också utelämna formen ha, och avslutningsvis uppstår supinumformen som avviker grammatiskt från perfekt particip.

Avhandlingen Etableringen av ha-bortfall i svenskan. Från kontaktfenomen till inhemsk konstruktion försvaras vid en disputation den 24 januari, klockan 10.15 i hörsal C350 i Humanisten, Renströmsgatan 6 i Göteborg.

Länk till avhandling


Kontakt:
Linnéa Bäckström, tel: 0706-689 945, e-post: linnea.backstrom@svenska.gu.se

Foto: Johanna Hillgren

AV:

Sidansvarig: |Sidan uppdaterades: 2015-08-17
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?